Bilderna är tagna av Lina Alriksson samt Marc Iversen.
Aikido – en ung japansk kampkonst med gamla rötter
Aikido är en kraftfull och effektiv japansk självförsvarskonst. Den kan också beskrivas som ett sökande efter alltings harmoni, ”Den fredliga kampkonsten” eller helt enkelt en träningsform för kropp och själ. Att sätta en etikett på aikido är svårt eftersom den rymmer allt detta och mer ändå. Somliga tränar aikido för att lära sig ett självförsvar, andra för att bygga upp sin smidighet, koncentration, kondition eller balans. De flesta utövare upptäcker med tiden fler dimensioner av aikido och utvecklar andra syften med träningen än vad som var tanken när man började. Detta gör aikido till en kampkonst tillgänglig för alla oavsett förutsättning eller mål.
Aikidons grundfilosofi är att aldrig skada eller använda våld, att vara i harmoni med sig själv och sin omgivning och kunna leda undan en anfallares rörelseenergi istället för att möta ”kraft mot kraft”. Aikido bygger på att lära sig känna in anfallarens rörelser och balans, ligga steget före dennes intentioner och mjukt kunna manövrera undan den tänkta attacken och kontrollera anfallaren utan att orsaka skada.
Aikido tränas i par där den ena anfaller och den andre utövar försvarsteknikerna, som i huvudsak bygger på nedläggningar och kast. Som anfallare lär man sig hantera att bli nedlagd eller kastad i mattan utan att göra sig illa. Som försvarare tränar man sitt fokus och utvecklar sin skicklighet i teknikerna.
Genom träningen ökar medvetenheten om den egna kroppen, ens rörelser och ens balans. Man övar sin koncentration och mentala närvaro, något som många ser som det bästa med träningen. Även andningen har en central plats i aikido – såväl i teknikernas genomförande som i stillheten som inleder och avslutar ett träningspass.
En ömsesidig respekt för varandra och varandras förutsättningar är en självklarhet i träningen. Den ökade medvetenheten om den egna kroppen och den mentala närvaron hjälper oss i utvecklingen av förståelsen för rörelserna och lär oss att hantera partnerns kraft likväl som att vi kan lära oss hantera vår egen.
Detta gör träningen tillgänglig för alla. Barn, vuxna, kvinnor och män kan träna tillsammans och det finns ingen bortre gräns för när man kan börja eller för hur länge man kan träna aikido. För många blir aikido en livslång resa som aldrig slutar att fascinera. Det är träningen som är viktig. Det är där man upplever och utforskar sin kapacitet. Det är där man hittar sitt fokus. Man tränar för att utvecklas, inte för att vinna. Detta är en anledning till att det inte förekommer tävlingar i aikido.
Ordet Aikido
På japanska skrivs ordet aikido med tre tecken, s.k. kanji. Det första tecknet ”Ai” betyder ”tillsammans, mötas, harmonisera”. Det andra tecknet ”Ki” står för ”universell kraft, energi, anda”. Det tredje och sista tecknet ”Do” är symbolen för ”väg, livsstil”. Tillsammans kan tecknen för aikido översättas ”Vägen till harmoni med livskraften” eller ”Vägen till universell harmoni”.
Vapen
I aikido förekommer även övningar med bokken (träsvärd), jo (stav) och tanto (kniv). Vapenteknikerna är nära förbundna med de vapenlösa, och rörelserna bygger på samma tanke om cirkulära rörelser som leder undan kraft och avvärjer konflikt. Att vapnen är just svärd, stav och kniv har att göra med aikidons nära släktskap med andra traditionella japanska kampkonster där dessa vapen alltid använts. Vapenträning bedrivs inte med skarpa vapen utan med attrapper av trä för att undvika skador.
Gradering
Liksom i andra budoidrotter används grader. Barn och ungdomar börjar vanligtvis på 12 kyu medan vuxna börjar på 6 kyu för att successivt avancera upp till 1 kyu. Därefter kommer svartbältesgraderna som börjar på 1 dan.
I Sverige bär man vanligtvis vitt bälte till och med 1 kyu. Förutom träningsdräktens vita jacka och byxor bär man från 3 kyu traditionella svarta eller blåa byxor (hakama). I andra länder förekommer det att dessa bärs först efter att man uppnåt 1 dan.
Graderingen är tillfället då man visar upp sina färdigheter inför en jury i försök att bli godkänd för nästa grad.
Aikidons ursprung
Aikido utvecklades under 1900-talet av Morihei Ueshiba (1883-1969) som länge studerat traditionella japanska kampkonster, däribland Daito ryu aikijutsu som tränades i Japan redan på 800-talet. Ueshiba uppnådde en oerhörd skicklighet och började med tiden att söka efter en väg att inte bara övervinna motståndaren, utan även våldet i sig. Ur denna filosofi utvecklade han aikido och började lära ut det till ett fåtal elever under mitten av 1920-talet. Intresset för aikido växte och efter hand tillät han den spridning som aikido har idag. Morihei Ueshiba tränade och undervisade i aikido fram till sin död, år 1969. Han var då 86 år gammal.
I samband med spridningen av aikido har också olika grenar utvecklats och ett antal instruktörer har valt att utveckla egna stilar av aikido. Den mest utbredda stilen Aikikai organiseras och förvaltas av den japanska moderorganisationen Aikikai samt genom International Aikido Federation som sedan 1980-talet är en del av SportAccord (organisationen för alla internationella idrottsförbund). Aikikai leds av grundarens sonson Moriteru Ueshiba.
I Sverige återfinns förutom Aikikai också Ki-Aikido som internationellt organiseras genom Ki No Kenkyukai Association Internationale samt Iwama Shin Shin Aiki Shurenkai.
Aikido i Sverige
Det första aikidopasset i Sverige hölls den 6 februari 1961 och redan några år senare kom den förste japanske instruktören att bosätta sig här för att instruera aikido i Sverige. Fler japanska instruktörer har sedan dess verkat i landet på heltid eller genom regelbundna besök. Aikidon i Sverige spreds snabbt och med tiden fick även svenska utövare rätten att utfärda dan-grader. Många klubbar startade och intresset ökade successivt.
Idag finns ca 4000 aktiva utövare i landet fördelat på ett hundratal klubbar. Aikido i Sverige är organiserat genom Svenska Aikidoförbundet som är ett underförbund till Svenska Budo- och Kampsportsförbundet. Därigenom är aikido en naturlig del av den svenska idrottsgemenskapen inom Riksidrottsförbundet.